Name: Lyngstad
Vorname: Anni-Frid Synni
Geboren: 15. November 1945
Geburtsort: Narvik (N)
Haarfarbe: Braun
Augenfarbe: grünbraun
Lieblingsfarbe: grün, gelb
Lieblingsessen:
Lieblingsgetränk: Scotch
Lieblingskomponist: Steven Wonder
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Svenska Popfavoriter (1998)
Liv På Mars? (Life On Mars)
| Orginal Sprache |
| Det är grätt, det är sent och tyst |
| För en flicka som ingen kysst |
| Se'n den gryning för länge se'n |
| Ingen vet när det händer igen |
| Nu går hon genom stan, stannar så |
| Och hon köper biljett, en blå |
| Till det landet där drömmar väcks |
| Ljuset på biografen släcks |
| Men den filmen är seg och trist |
| Som den var när hon såg den sist |
| Hon kan varje scen utantill |
| Se hjältinnan som kysser sin hjälte |
| Tårarna som rinner |
| Stelnar, i en stunds sista bild |
| En så fruktansvärd film |
| Hon går genom staden |
| Tittar upp mot rymden |
| Raden utav bleka stjärnors ljus |
| Som står högt över mörka hus |
| Finns det liv på Mars? |
| Och från ett glömskans kalejdoskop |
| Helt utan.saknad och ängslig gråt |
| Går hon sakta så sakta hem |
| Till sift vardag, nio till fem |
| Som en skepnad bland många fler |
| Men blir det aldrig nå'nting mer |
| Någonting riktigt rart och snällt |
| Som i den dröm som gavs i kväll |
| Men den filmen... |
| Übersetzung |
| It is grey it's late & silent |
| For a girl who no-one kissed |
| Since the dawn long since |
| None knows when it happens again |
| Now she goes thru town stopping so. |
| & she buys a ticket, one blue |
| To the land there dreams awake |
| The light in the movie goes out |
| But the films are tough & gloomy |
| As they were when she saw them last |
| She can each scene tell by heart |
| See the heroine who kisses her |
| Hero, the tears that run |
| Stiffening in a moments last image |
| One so dreadful film |
| She walks thru the town |
| Looks up towards space |
| The row out of pale stars light |
| Which stands high over a dark home |
| Is there life on Mars? |
| And from a forgotten kaleidescope |
| Quite without need & worried tears |
| She goes softly so gently home |
| To her weekday, nine to five |
| As a figure amid many more |
| But it becomes never something more, |
| Something just nice & sweet |
| As in the dream that yielded last evening |